Postmodernism, lägereldar & direktsänd-TV

Modern konst är över hundra år gammal. Det kan vara värt att tänka på när man talar om saker som anses moderna. Nu lever vi ju i och för sig, som alla vet, i det postmoderna samhället. Det moderna är gammalt och grått och ersatt av... ja vaddå?

Allt på en gång i en rödgrönblå gegga så klart. Historiskt har det varit enkelt att se nya -ismer som ett klassiskt reaktion/motreaktions spel. Romantik ersätts av realism ersätts av modernism som sen kör rätt in i väggen och spiller ut allt som varit och vägrar att plocka upp det. Så då talade man om postmodernism istället för att säga ”Just nu är det lite svårt att se vad vi håller på med, kom tillbaks om 50 år”

På vår ”Panic board” här i Malmö står det just nu ”Chuck Norris makes onions cry” vilket skulle kunna tolkas som postmodernistiskt önsketänkande, eller som ett tydligt exempel på att vi är inne i den första verkliga asynkrona tidsåldern.

I Peking gick jag på Mao Live sommaren 2008, en rockklubb i det som då var Pekings hot spot för ungdomskultur (kvarteren rakt öster om trumtornet). Där kunde jag se kineser i punkmundering, rockmundering och kinesisk ungdomsmundering. Den sistnämnda var en sorts mix av en pajashipster och Koreansk tuggumipop, tänk Will Smith i introt till ”Fresh Prince i Bel Air”

Alla stilar löpte parallellt och banden spelade ömsom post-punk och elektro. Ett tag var det hip-hop. Folk fick röka inomhus. Förr krävdes en vårsalong eller eller happening av modell större Summer of love, Werther för att tillräckligt många skulle kunna uppsnappa ett fenomen och skapa en subkultur kring det. Idag finns allt ute, samtidigt, hela tiden.

Men åter till Chuck Norris eller vilket internetfenomen du vill. De dyker upp likt svampar ur jorden. Om och om och om igen. Ett tag var jag rädd för att posta något som var gammalt. Den skräcken var jag inte ensam om och det var det folk som tog fasta på http://isitold.com

Men sen släppte jag sargen och insåg att inget är gammalt för någon som ser det för första gången. Häromveckan dök ett klipp upp på en amerikansk rugbyspelare (om de kallar det fotboll så kallar jag deras trams för rugby) som lurar motståndarlaget genom att helt sonika ta bollen under armen och vandra rätt igenom deras försvarsuppställning. Jag hade sett klippet för flera månader sedan men här var det nu igen, postat av någon med betydligt mer koll på sådana saker än vad jag har.

Jag tror att klippet kommer att dyka upp igen om några månader och det är bra. Det betyder att det nått en ny grupp människor som kan använda det till att prata om ”lyckan står den djärve bi” och andra nyttiga visdomar. Klippen blir lägereldar vi kan sitta runt och berätta historier.

Detta är även anledningen till att tillsynes vettiga människor med spännande liv sätter sig och diskuterar melodifestivalen på twitter varenda år. Det är inte för att de älskar halvseriös musik och medikåta semikändisar utan för att här har det byggts en mäktig brasa att samlas runt. Kvalitén på tweetsen kan diskuteras men jag menar att det är att missa poängen.

Vi vill vara en del av något större än oss själva. Vi vill stämma av vår världsbild med och mot andra. Sen antalet kanaler ökade så försvan möjligheten att diskutera senaste avsnittet av Rederiet på arbetsplatsen. Nu är det bara de stora direktsända jippona kvar.