Nätet och konsumentmakt

I påskas reste jag med familjen till Italien. Vi bodde på fyra olika små familjeägda bed & breakfasts och förutom att de var fantastiskt prisvärda så hade de en annan sak gemensamt.

På samtliga ställen blev vi ombedda att "Please, rate us on-line". De var ofta specifika med vilka sajter de ville att vi skulle recensera dem på. Detta är en relativt ny företeelse. För fyra år sedan när jag och min fru tågluffade en sommar var det aldrig snack om något sånt. Då var det heller inte ovanligt att se "backpackers" kliva in på ett Youth Hostel (detta var på den tiden vi sov i sovsalar med uppåt hundra andra personer) med ett exemplar av den där tjocka guideboken folk hade på den tiden under armen och fråga om det fans några lediga rum.

Tilläggas bör att vi, eller rättare sagt min fru, hade bokat allt i förväg via nätet så det var inte helt stenålder.

Allt eftersom åren gick (vi var ofta ute och reste runt minst en gång per år) så märkte jag hur "backpackers" blev allt mer avancerade. Från att låna mobilbatterier av varandra på tågen så gick de till att sitta med sina lap-tops och redigera bilder från kameror som kostade mer än min första öluff nån gång i mitten av 90-talet.

Men åter till årets påskresa. Vart vi än kom så ombads vi att recensera. Alla B&B's var oklanderligt rena och vi blev fantastiskt bemötta och bjudna på kakor och kaffe, visade kattungar (mest för sonens skull) och bjudna att plocka hur många apelsiner och citroner vi ville i husets citruslund.

Ganska bjärt skillnad mot när min hustru blev utskälld av en hostel-värd i Budapest som hade dubbelbokat henne och svärfars rum. De blev utskickade på gatan med ett rungande "Fuck you" i ryggen. Hemma i Sverige satt jag och kände mig maktlös.

Hur länge hade det stället klarat sig i dagens tripadvisade värld? Finns det ens kvar?

En tydlig fördel med att inhämta sina rekommendationer on-line är att de är konstant uppdaterade. De tjock tryckta guideböckerna hade i bästa fall 6 månader gammal information i sig. Två månader efter att de kommit ut hade platsen som rekommenderades (hostel som restaurant som bar) insett att de inte behövde anstränga sig längre. Varje dag kom en skock nya stjärnögda "backpackers" genom dörren, redo att ta del av det mest fantastiska världen hade att erbjuda.

Jag säger som i Alex Garland...

Next time I meet one of their authors I'll ask him what's so lonely about Khao San Road